Man kan lyssna till Karlavagnen av flera skäl, bland annat eftersom det ger en bild av ett Sverige bortom den mediala allfarvägen. Det kan också vara ett mycket påfrestande program, här hörs rättshaveristiska knasbollar, här finns programledare som ibland ägnar sig åt alltför mycket av medhårsstrykande och huvudklappande.
Å andra sidan kan detta vara vilsamt, tonen är aldrig aggressiv, här käftas inte, inslagen är korta, men ger ändå intrycket av att de flesta får tala till punkt.

Karlavagnen är sällan direkt nyhets­­aktuell, men tar ändå upp ämnen i politikens kölvatten. Som när man nyligen ägnade en kväll åt ”personlig assistans”, den lagstadgade rättighet som innebar mer frihet och självständighet för den med funktionshinder. I relativ tysthet pågår nu en omtolkning av den rättigheten, nu ifrågasätts, under förnedrande former, vad en person med funktionshinder behöver hjälp med. Sådant som för många är en förutsättning för att kunna förvärvsarbeta. Jag tänker ofta att politiker borde ha nytta av att lyssna på Karlavagnen. När det gäller sådant som temasändningen om personlig assistans kan man bara hoppas att den hördes av tillräckligt många för att få fart på en mer skarp politisk debatt om en alarmerande försämring av funktionshindrades rättigheter.

Dessutom förtjänar public service-radion mer uppmärksamhet gällande det att Karlavagnen och andra program glatt skaffar sig filialer på Facebook. Man kan nämligen fråga sig om Facebook, ett kommersiellt nätverk, med planer på börsnotering, verkligen är en självklar filial till public service-radion.

Marielouise Samuelsson är journalist.