Båda våra barn har skrikit sig igenom spädbarnstiden. När jag var gravid hoppades och bad jag om att få ett lugnt och stilla barn. Men nej. Ibland har hon nästan varit värre än storasyster. Skrik på skötbordet, skrik vid påklädning, skrik när hon skulle sova på förmiddagen, mitt på dagen, på eftermiddagen och, förstås, på kvällen inför natten. Jag bar, sjöng, ljudade ohm långt ner i halsen för att på nåt vis meditera mig igenom skriket. Jag spelade Thåström. Vi lyssnade på en och samma låt säkert tusen gånger per dag. Det hjälpte. Något.  
   När jag grät hos BVC skickades jag till kurator hos BuP. Vår bebis fick minifom, droppar som ska ta bort gasbubblorna i magen eftersom sköterskan trodde att flickan hade kolik. Jag tror inte att någon har blivit hjälpt av minifom. På vår bebis gjorde det i alla fall ingen skillnad, att det finns alternativ hjälp som akupunktur fick jag ta reda på själv.

På BVC besiktigar vi våra bebisar. Det är där mekanikern mäter, väger och kollar vilken bensin den får. Och hela ansvaret för bebisens ylande läggs på mamman. När bebisen skriker ska mamman sjunga, bära, vyssja. Mamman ska amma mer eller amma mindre. Hon ska lägga om sin kost: kaffe, bönor, broccoli, minsta lilla spår av mjölk är no-no.
  Alla råd går ut på 1) det går att lugna en bebis, 2) det är antagligen mammans fel att bebisen skriker. Har hon slutat att äta allt, ammat enligt alla regler så är det nog så att mamman är för nervös och orolig och att det är det som påverkar bebisen.
Problemet är att bebisen inte är en bil och mamman är inte en chaufför som kan styra sin bil till en lugn parkeringsplats. Bebisen är inte en pryl utan en individ.

Kärnfrågan är: hur ser vi på det lilla spädbarnet? Ser vi det över huvud taget?
När ett par får en bebis är allt fantastiskt. Det lilla barnet är ett mirakel, en gåva från det allra innersta av livet. Men efter de första dagarna börjar nedstigningen, verkligheten ger sig till känna. Ett spädbarn är en människa som just har mött den stora världen, inget gulligt litet lamm från tomtefabriken. Det är heller inget bihang till mamman.
Så var är alla forskare som ser spädbarnet? Som har vänt blicken från mamman till bebisen?
Att ett spädbarn skriker är naturligt men en del skriker mer än andra. Jag gick till akupunktören med vår bebis och det blev en förändring, något släppte. Men hon skrek ungefär lika mycket ändå på skötbordet, när hon skulle sova för natten.  

Jag tror att skriket också har med personlighet att göra. Det är bebisens sätt att vara som lyser igenom i det där ständiga tjutet. Det här är förstås mycket svårare att ta, det går ju inte att fixa, men en blick på spädbarnet i sig är nödvändigt. Det skulle bland annat lätta mammans skuldbörda. Min skuldbörda.

ELISABET SANDBERG är reporter på Kyrkans Tidning.