Idén att mediefasta tycks komma till människor inifrån deras egna själar, som blivit alltmer nernötta av stressen det innebär att ständigt överlastas med information.
Precis som kroppen är själen bra på att berätta för en människa vad hon behöver, så länge dess signalsystem inte blockeras. Den mest effektiva blockaden av själens signalsystem i dag sker genom överdoser av ljud. Jag behöver inte läsa vad som står på en tidningssida eller en dataskärm, jag behöver inte se bilderna som fladdrar förbi i tv-rutan, men att blunda med öronen är omöjligt.

Häromdagen tvingades jag medan jag morgonsimmade höra på Mix megapol, en radiostation som har satt det hjärndöda skrikandet i system. Klockan sju på morgonen måste jag mot min vilja i badhuset lyssna på en helt hysterisk människa som helt utan sakskäl gapade och hojtade om vad som hade stått i Aftonbladets nöjesbilaga på 1990-talet. Läget är inte unikt. Affärsöverenskommelser mellan kommersiella radiostationer och fritidsanläggningar gör att allt fler miljöer som vi söker upp för rekreation och avslappning är ljudförorenade.

I folksjälen har en fobi mot tystnad uppstått. Jag vet många som helt enkelt inte klarar av att det är tyst. Det måste skvala, radion måste vara på, dygnet runt. Därmed blockeras själens signalsystem effektivt, kanske för att det finns en utbredd omedveten rädsla i samtidsmänniskan att konfronteras med sina äkta djupaste inre behov. Så ofta går ju dessa behov stick i stäv med vad konsumtionssamhället kräver av oss, inklusive mediekonsumtionssamhället. Att mediefasta regelbundet är med andra ord modigt. Pröva.

MARIA KÜCHEN är författare.