Det faktum att religiös tro utsätts för en närgången granskning är inte mycket att orda om. Alla övertygelser mår bra av kritik. Talande nog var enigheten om detta närmast total när filosofer, teologer och journalister samlades på Sigtunastiftelsen den gångna helgen för ett samtal om hur en intellektuellt hederlig religionskritik ser ut.

Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter, efterlyser en mer prövande hållning. 
– Det är väldigt tråkigt med prestige, när den går in går fantasin ut.
Hon är knappast ensam i sin längtan efter ett mer nyanserat samtal. När tonläget skruvas upp blir religionskritiken ibland både svepande och obehaglig. I synnerhet när religionen eller den troende utmålas som farlig. Vilket väcker en motfråga. Farlig för vem?
I Sverige har många reagerat mot den här förenklade kritiken. Men Keith Ward, brittisk religionsfilosof och författare menar att i Storbritannien har bilden av den farliga religionen etsat sig fast.
– En majoritet i brittiska media anser att religion inte ska tolereras.

Keith Wards förhoppning är att folk till sist tröttnar på en ensidigt negativ bild. Förmodligen har han rätt. Men också i Sverige finns risk för en schablonartad bild av religion i media.
Samma tendens visar analysen av svenska dagstidningar som gjorts vid Göteborgs universitet (sidan 2–3). Svenska kyrkan framställs som trevlig och harmlös. Medan islam ofta förknippas med krig och terrorism. Nästan hälften av alla artiklar där religion framställs negativt är kopplade till islam eller muslimer.

Risken med en sådan rapportering är uppenbar. Den bäddar för en ökad misstro, vilket i sin tur föder rädsla. Därför borde fler tidningar oftare uppmärksamma den vardag som präglar de allra flesta muslimers liv, ljusår ifrån fanatism, terror och krig. Utan att ge avkall på en kritisk granskning när det är befogat.
För kyrkor och andra samfund handlar det om att våga vara öppna för kritik, inte minst från de egna leden. Att den kan vara både skarp och välformulerad visar seminariet i Sigtuna. Imam Muhammed Muslim Enberg är en av dem som efterlyser större öppenhet för självkritik.
– Från muslimskt perspektiv är det bara att begråta att det kritiska perspektivet allt mer börjat lysa med sin frånvaro. Eftersom det funnits där tidigare.
Samtidigt konstaterar han att det är svårt att orka hålla sig med en redbar inre kritik, när man är upptagen med att försvara sig mot angrepp utifrån.

Kanske är det en av de viktigaste slutsatserna. En alltför grovhuggen religionskritik utifrån riskerar att missa sitt mål därför att ingen känner igen sig. Den starkaste sprängkraften kommer istället inifrån. Från de som kan sin religion och sin tro.
Men det förutsätter att de kritiska rösterna släpps fram. Även när det skaver och är obekvämt.

Dag Tuvelius