En kvinna i blå, kort klänning står bortvänd och tittar in i natten. Hon är barfota och balanserar som på en klippkant. I målningens förgrund sitter en fågel på en kal gren, omgivningen är inte grön och blomstrande utan vit, avskalad och stum. Verket heter Ordlös (Therese Norrmén) och har mycket gemensamt med flera andra som visas i utställningen. I målningen Söndag av Joakim Johansson sitter en äldre man i en blank skinnsoffa. Han tittar mot en person som står i fonden och som blickar ut genom ett fönster. Båda har ryggarna vända mot betraktaren, rummet är sterilt, tomt och opersonligt. Kroppshållningen på den sittande mannen vittnar om att han försöker få kontakt med den stående mannen, som om han försökte säga något men saknar förmåga att nå honom.

Årets upplaga av Vårsalongen har presenterats som spretig. Det är den inte, snarare enhetlig. Måleriet dominerar, verken är ofta stillsamma och installationerna är få. Och i verk efter verk återkommer den bortvända människan, hon som vänder ryggen till, som är tyst, trasig, ofullkomlig. Det är som om konstnärerna letar efter något, som om de frågar sig: Var är du, människa?
Flera av konstnärerna ägnar sig också åt landskap. Kanske är det i naturen som de söker efter människan och efter någon slags förståelse av tillvaron. Naturen i sig skildras i flera verk – i utställningen finns många närbilder på trädstammar och den gestaltas ofta som fint tecknade, detaljerade landskap. Men det är sällan som människan interagerar med naturen, när hon gör det visar konstnärerna på hur hon har förstört den. Soppåsar i stället för harar är utspridda på en äng, ett rådjur i en sjuksäng och en fjättrad hund, ger alla uttryck för den ständigt aktuella miljödebatten.

I mitten av den största salen står en tunn, naken man snidad i björkträ. Hans armar är utsträckta – mannen är ett stiliserat krucifix. Verket heter Fågelskrämma (John Söderberg) och är ett av några få som närmar sig frågor om religionen. Jesus är nedplockad från kyrkorummet och utplacerad på ett fält, för att skrämma fåglar. För att vakta. Som fågelskrämma är Jesus nedstucken i jorden, han står utomhus utan skydd för vädret, ensam på ett fält. Och vakar.
Frågan: var är du? är en grundläggande existentiell undran. När Gud har skapat Edens lustgård och visat Adam tillrätta är det den här frågan som är den allra första som Gud ställer till honom. Adam har ätit av den förbjudna frukten från kunskapens träd och gömt sig för Gud. Frågan bär en undran om ansvar, säger religionsfilosofen Martin Buber. Gud vill att Adam ska bekänna vad han har gjort.
I frågan var är du? finns en önskan om ett tillbaka. Om ett återvändande. I Fågelskrämman kommer detta till uttryck, det är som om konstnären vill föra Jesus tillbaka till marken, till vardagen. Jesus som herde är ju en vanlig bild, han som vakar över sin fårahjord. I John Söderbergs tappning vakar Jesus över grödan, över sådden.

Tillbaka till naturen, ekar genom hela Vårsalongen. Men det handlar inte om en flykt in bland träden utan snarare om en längtan efter att få utsätta sig för verkligheten. Ute i skogen finns inga skyddande tak, ingen tv som distraherar, som skärmar av, som underhåller. I skogen har människan bara sig själv, där är hon tvungen att återvända och att visa upp hela sig själv för sig själv och andra. Att svara, här är jag.

Elisabet Sandberg
08-462 28 54
elisabet.sandberg@kyrkanstidning.se