Kyrkligt belastad. Enligt Martin Garlöv har de förtroendevalda aldrig varit så välutbildade som i dag.
Foto: Frida Lenholm

– Man kan minska ledamöterna till ett hundratal. Det behövs inte så förtvivlat många för att det ska bli representativt, säger han och tömmer espressokoppen hemma vid köksbordet i centrala Uppsala.

Indirekta val av ledamöterna vill han också ha, i motsats till dagens direktval.

– Stiften får besluta vilka man vill skicka till kyrkomötet. Bara så.

Han är medveten om att den sortens åsikter gör en del upprörda, men menar att det verkliga problemet är när få röstar och det demokratiska mandatet blir bräckligt. Och han tycker inte att man behöver vara rädd för att indirekta val ska leda till att man blir sittande med sämre krafter.

– Bara man vet hur man ska ge folk sparken när de inte sköter uppdraget.

Det handlar om effektivitet och närvaro. Ett bantat kyrkomöte skulle exempelvis kunna ”turnera i landet” i stället för att likt riksdagen vara fastgjutet.

Men det handlar också om att komma bort från ”politiseringen” i Svenska kyrkan. Den han menar ”tar mycket kraft och accelererar” men som han ändå säger sig ”hoppas att vi nu ser slutet på”.

– Frågan är hur länge man kan upprätthålla konstgjord andning. Nomineringsstödet är ju ett sätt, men snacka om botox!

Fast nu sitter Martin Garlöv inte i kyrkomötet. Däremot är han med i Posk, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, och förtroendevald ordförande i Uppsala kyrkliga samfällighets kyrkonämnd. Och när det gäller val på den nivån tycker han att den nuvarande modellen är i sin ordning.

– Gör vi ett bra val kan jag tänka mig kyrkonämnden som pension, säger han själv-ironiskt och fingrar lite på frälsarkransen runt handleden.

Han som beskriver sig själv som ”principiell motståndare” till samfälligheten men menar att ”det inte utgör något hinder”.

– En samfällighet är inte något pastoralt område och ska inte lägga sig i det, slår han fast och berättar sedan om hur nämnden har sina sammanträden i olika församlingshem.

Fast bara tre om året.

– Jag vill ha ännu färre. En del nämnder har möten varje månad och då tenderar man att fylla också den dagordningen.

Men han gillar att vara förtroendevald. Säger att han ”lär sig sådant jag nästan inte kan”.

Vi talar en stund om de krav på pålästhet som i dag ställs. Om att förr få valda brydde sig om var kyrkan placerade sina pengar eller hur arbetslagstiftningen såg ut. Att det då mest handlade om att se till att det fanns pengar och lokaler.
 
– Vi har aldrig haft så välutbildade förtroendevalda som i dag, säger han och talar om ”en enorm resa”.
Hans egen resa började i ett prästhem i Örebro i Strängnäs stift.

– Jag är extremt kyrkligt belastad, men det är jag tacksam för.

Redan inför kyrkovalet 1976 var han — då sexton år gammal — med om att ”sätta ihop en lista”.

– Och vi kom in! Men jag var ju underårig och fick vänta några år innan jag kom med i kyrkorådet.

Då handlade engagemanget om sådant som att skilja kyrkan från staten, och i dag är det alltså bland annat partipolitiseringen. Den där som han menar hindrar aktiva i Svenska kyrkan från att ”ta samhällsansvar”.

– Jag är ju röd, men om jag skulle höra av mig till socialdemokraterna och säga att jag kan tänka mig ett uppdrag i barn- och ungdomsnämnden så skulle de tacka nej. På grund av Posk.

En del av det han säger kan låta vågat. Som det där om att Svenska kyrkan borde byta namn, ”eftersom andra kyrkor också är svenska”. Fast Martin Garlöv är medveten om att också hans roll har förändrats under resans gång.

– Som ordförande i Sveriges största kyrk­liga samfällighet kan jag ju inte gärna säga att jag inte är en del av systemet.

Med delaktighet följer också svåra beslut. Som när han för några år sedan, som ordförande i samfällighetens personaldelegation, i samband med en arbetstvist var med om att avskeda den så kallade Stenhagsprästen i Uppsala.

Beslutet ledde till att samfälligheten — efter ett avgörande i Arbetsdomstolen — tvingades betala ett skadestånd på närmare trehundratusen kronor. Och fallet blev omskrivet i såväl lokal- som riksmedier.

– Det var obehagligt för mig men det var värre för honom, konstaterar Martin Garlöv efter att först ha förklarat varför han anser att beslutet var nödvändigt och varför han då valde att inte gå i offentlig polemik.

– Någon undrade hur jag stod ut, men uppdraget som förtroendevald är inte min enda roll i kyrkan.

Det där sista återkommer han till ett par gånger. Betonar att han lägger bara tjugo–trettio timmar i månaden på det kyrkopolitiska och att uppdraget inte innebär någon uppoffring. Samt att ”det vore värre att bli petad från gudstjänstgruppen” än att förlora det valda mandatet.

Till yrket är han kommunikationskonsult, vilket ibland slår igenom i samtalet. Eller så handlar det bara om kyrkans nutida språkbruk.

Det blir hur som helst en del om vikten av öppen kyrka, låga trösklar, bättre samtalsklimat och att bygga nätverk. Bland annat.

Jo, han håller med om att språket är viktigt. Och säger att det blir bekymmersamt om ”prästen överger det teologiska för det terapeutiska”.

– Människor är inte dumma. De kommer för tron, annars går de någon annanstans.

Tom Hansson
08-462 28 32
tom.hansson@kyrkanstidning.se