Musikern Jenny Berggren från bandet Ace of Base ska gå på cocktailparty i Miami. Det är i början av 1990-talet och bandet ska göra en musikvideo i USA. Skivbolaget har ordnat festen men Jenny Berggren har ingen aning om hur hon ska bete sig. Hon ringer sin mamma.
Det är Jenny Berggren själv som berättar episoden om den vanliga flickan som blev popstjärna i boken Vinna hela världen (Libris förlag) som kommer nästa vecka. Hon, som växte upp i Bergsjön i Göteborg, bjöd hem skivbolaget till soffan och som brukade tillbringa somrarna på Åh stiftsgård i Ljungskile. Och som trodde att det var helt okej att berätta för journalisterna om var hon bodde.
– Vi fattade inte hur vi skulle bete oss men snart insåg vi att vi var tvungna att skapa en bild av oss att förmedla till medierna, säger Jenny Berggren.
– Jag valde att bara kalla mig Jenny till exempel. Men i artist-Jenny fanns det bara en gnutta av den verkliga Jenny.

Ace of Base blev ett av de största banden i världen under 1990-talet. De gjorde långa turnéer, festade, mötte världspressen. Men samtidigt som popstjärnelivet snurrade på kände sig Jenny Berggren allt tommare. Något saknades. Under hela sin uppväxt hade Gud haft en självklar plats i hennes liv. Men att kombinera kändisskap och gudstro var inte lätt.
– Jag hade min tro men den sidan av mig kunde jag inte visa i popvärlden, jag visste inte hur. Och när jag mötte kristna kände jag mig inte heller riktigt välkommen, säger hon.
– För en del handlar tro om att följa vissa regler eller se ut på ett visst sätt. För mig är nåden överordnad tron, inte reglerna.

I boken berättar Jenny Berggren hur hon precis före det stora genombrottet med bandet for till Åh stiftsgård för att vara med på ett påskläger, precis som hon gjort förut. Nu var allt annorlunda. Hon skriver att hon tänkte att hon snart inte kommer att ”kunna leva det liv jag vill leva med min tro”. Partypinglan och bönekvarnen drog åt varsitt håll och hon kände det som om hon skulle spricka mitt itu.
Jenny Berggren bad till Gud om att få ett litet tecken på att hon var på rätt väg. Vid nattvarden hörde hon en röst inom sig som sa: ”Du är mitt älskade barn, och jag ska aldrig överge dig.”
Mitt under den här mest hektiska tiden fick hon frågan om hon ville arbeta som konfirmandledare vid stiftsgården. Jenny tackade ja.
– Det blev min räddning, mitt livselixir. Jag kom tillbaka dit för att slicka mina sår. Sedan kunde jag ge mig ut igen och bli trasig, säger Jenny Berggren.

Dessutom, när hon var som mest vilsen i sin identitet hände något som skakade om henne på djupet. En person bröt sig in i hennes hem när hon låg och sov och hotade henne med kniv. Överfallet gav Jenny Berggren mardrömmar och hon fick svårt att sova. Men det blev också början på en försoning. Tre år efter händelsen skrev hon en låt om attacken som finns med på bandets andra skiva. I sången Ravine sjunger hon för första gången om Gud, att han var hennes vän också när hon var längst nere på ravinens botten, i mörkret. Och första gången hon framförde den var inför Monacos prins Albert, sångerskan Céline Dion och alla andra som hade kommit för att delta vid World music award.
– Jag flyttade ut Gud på scenen och blev konfirmandledare. Den som jag älskade så mycket att vara, säger Jenny Berggren.
– Jag förde de båda världarna samman och det var väldigt skönt. Först där under den sången kände jag att jag blev artist, jag kände mig sann, på riktigt.
Men, säger Jenny Berggren, det var inte lätt att sjunga den där låten. Den var ju så personlig och så annorlunda.
– Jag har alltid känt inför alla framträdanden att det här fixar jag inte, jag törs inte. Det var en sådan enorm press. Men jag har bett till Gud i de stunderna och överlåtit situationen till honom.
– Jag har alltid sagt att det här är för stort ansvar för mig men du, Gud, du fixar det. Du får vara kraften bakom mig. Du får ta ansvaret. Så gjorde jag också i Monaco.
Jenny Berggren har även under alla år frågat Gud: är det detta du vill att jag ska göra?
– När allt går bra på scenen så vet jag att jag gör det rätta. Och om det skulle vara så att jag faller, ja då vet jag att Gud vill att jag ska falla. Det blir rätt det med.

Medlemmarna bestämde sig för att ta en paus år 2005, men 2007 gav de sig ut igen på världens scener. Det finns också planer på en ny skiva. Jenny Berggren arbetar dessutom med egna låtar till en soloplatta och nu känner hon ännu tydligare att hon har ett ärende med musiken. I boken berättar hon att det var en sångpedagog som tvingade henne att sätta ord på det hon själv ville med musiken: ”förbinda andras sår och tända hopp där det inte finns något hopp. Jag vill ge något gott till dem som inget har.”
– Min längtan har alltid varit att sjunga. Gud la det i mig. Sen har formerna sett olika ut. Nu, i min egen musik, kan jag ha med bibelord, jag vågar blotta mig, vara den lilla tjejen, säger Jenny Berggren.
– Jag kan inte leva utan Gud. Det är som i en kärleksrelation, man kan inte älska ensam. Jag kan inte heller ge om jag inte tar emot.
Jenny Berggren vet ännu inte när solo-skivan kommer att släppas, men om karusellen sätter fart igen är hon inte orolig för att tappa fotfästet.
– Nu finns det en hel person bakom, med erfarenhet, säger hon.

Hon är inte heller rädd för att ge sin tro plats i låtarna. För en tid sedan var hon i Nashville i USA för att jobba med musiken. Där frågade de vilken etikett hon ville sätta på den, om den skulle kallas kristen eller pop. Vadå etikett? svarade hon.
– Jag är inte intresserad av att välja fack. Jag är jag. Det här är pop och kristet.
Samtidigt, i en tid med ett allt hetare tonläge mellan kristna och ateister, kanske det inte är så lätt att få genomslag med en skiva som handlar om att tro. Jenny Berggren tar sig för pannan och skakar på huvudet när vi pratar om debatten som pågått mellan framför allt organisationen Humanisterna och kristna.
– Uppluckringen, likgiltigheten som världen är inne i. Vad är det? Födslovärkar kanske, jag vet inte, säger hon.
– Det är jätteintressant att vara kristen i dag. Människor blir omtumlade av att höra mig berätta om min kärlek, en del säger att de aldrig har mött något sådant. Men att vara kristen är också det svåraste man kan vara just nu. Det är svårt att se hur människor hånskrattar åt en men mitt jobb är inte att döma utan att be.
– Det är det viktigaste en kristen kan göra, umgås med Gud, söka honom i bön.

Elisabet Sandberg