I dag bor Helene Hägglund i Norrköping, har familj och studerar till socionom. Men i 14 år var hon nunna i Danmark, 12 av dem på ett kloster som tillhör en reformerad gren av benediktinorden.
Helene var bara 16 år när hon inträdde i klostret. Hemma hade hon varit en vanlig dansk tjej med pojkvän och föräldrakonflikter. Nunnorna blev hennes familj. Hon ser likheter både med slutna sekter och med ungdomsgäng.
– Det är exakt samma längtan efter att tillhöra en grupp, att vara utvald, säger hon.

Men där fanns också en genuin längtan efter Gud och att binda sig vid honom med eviga band. Sökandet ledde henne till ett kloster med en karismatisk abbedissa, i boken kallad Moder Benedicta. Hon var en mycket stark och levande personlighet, ”glittrande” beskriver Helene henne. Helene ville lägga sitt liv i abbedissans händer.
– Hon var fascinerande, lycklig – jag frågade mig: ”kan jag bli lika lycklig som hon”. Jag hade fullt förtroende för hennes omdöme.

I klostret började arbetet mot fullkomlighet. Trots Helenes ihärdighet blev hennes kontakt med Gud aldrig enkel och trygg och när hon tog steget att bli nunna var det mer ett viljebeslut än glad övertygelse.
Var det då en kallelse du upplevde – eller var klostertiden ett enda stort misstag?
– Jag tror ingen har en kallelse. Vi har möjligheter, men vi har inga specifika kallelser.
Att som kristna gör betona kallelsen kan leda fel, anser hon.
– När vi då tror att vi har valt fel ser vi ingen väg ut. Det blir en fastlåsning, i stället för att vi ser våra möjligheter.
Trots det hon har gått igenom ångrar hon inte att hon gick i kloster.
– Absolut inte. Jag tror att det var rätt att gå in, men också rätt att lämna klostret. 
– Det enda jag ångrar är hur jag har medverkat till att bygga upp något som var fel, att jag påverkade systrarna i fel riktning och stödde abbedissan när hon gjorde fel.

Många av systrarna i klostret var mycket unga och därför under abbedissans starka inflytande. ”Barn” kallade hon dem, och de präglades av att hon inte såg dem som mogna och vuxna kristna. Under Helenes tid i klostret var det tio andra systrar som valde att lämna det. Det är symtomatiskt, tycker Helene, att nästan alla de andra som bröt upp från Moder Benedictas auktoritära styre var äldre och hade utbildning.
Trots att Helene var övertygad om att Moder Benedicta utförde Guds vilja, inträffade flera händelser som hon hade svårt att acceptera. I sin bok berättar hon hur abbedissan missbrukade makt, var oärlig och manipulerande.
Det handlade om ett kostsamt klosterbygge som stämde dåligt med ett liv i fattigdom och ödmjukhet. Det var skattefiffel och lögner inför myndigheter – ”det gör alla”, var abbedissans förklaring. Det var hjärtlös behandling av gamla, senildementa nunnor, vilket ledde till att en av dem dog, och det var stämning mot en grannfamilj, bland annat.
Abbedissan hade också ett humör som gick ut över systrarna. De fick utstå örfilar och andra fysiska bestraffningar, förödmjukelser och vredesutbrott. Och de kände att de aldrig dög – inte i sina egna ögon, inte i abbedissans och därmed inte heller i Guds. 

Till slut hade Helene nått en punkt där hon inte längre kunde förtränga att hon inte ville leva i klostret. När väl bollen var satt i rullning gick allt fort: Helene fick tillstånd att tillbringa en tid på ett annat kloster, men kom att aldrig återvända. När abbedissan fick veta Helene skulle bli karmelitsyster klippte hon kontakten; Helene var inte välkommen längre, inte ens för att säga adjö till de systrar hon levt med i tolv år.
Hur går Helenes kritik i dag av Moder Benedicta ihop med en av klosterlivets hörnstenar, lydnad? Helene anser att rätt lydnad inte kan gå emot samvetet, men att hon som nunna kompromissade med det.  
– Jag stängde av mitt samvete och gick emot Guds vilja, trots att jag längst inne visste att det var fel.
Hon pekar på hur det i stället fungerar hos de karmeliter där hon levde ett par år mot slutet av sin klostertid; lydnad innebär där att systrarna lyssnar på vad priorinnan har att säga. Hon vägleder utifrån sina erfarenheter, men ger inga order. Den överordnade ska också lyssna på systrarna som är fria att framföra sina åsikter.

Så varför hamnar Moder Benedicta så fel?
– Om man mäter Guds välsignelse i yttre, världsliga framgångar, som att bygga nytt kloster, missar man huvudsyftet: den personliga relationen till Gud. Det finns risk för ett slags framgångsteologi.

Hos karmeliterna fann Helene det enkla, fridfulla klosterlivet. Ändå stannade hon inte – längtan till ett annat liv var för stark, och karmeliternas priorinna föreslog att Helene skulle lösas från sina löften.
– Det var klokt och modigt av henne, och eftersom det kom från henne och inte från mig kunde jag tro att det inte var av djävulen.
Så hamnade Helene i Göteborg – en 30-åring som damp ner i ett samhälle hon inte hade haft kontakt med sedan hon var 16. Hur tar man ut pengar på en bankomat, hurdana kläder behövde hon? Och hur skulle hon kunna börja studera på universitet?
– Jag visste inte hur man sökte till komvux, men en god vän tog mig bokstavligen vid handen och vi gick dit och skrev in mig.
Hon lärde känna världen – men också sig själv.
– Vad är det att vara fri? Vem är jag, fri från alla regler och lydnadskrav? Det visste jag inte.

I sin ryggsäck från klosteråren har Helene haft mycket att bearbeta. Bland det hon har brottats med är gudsbilden – Gud hade länge abbedissans ansikte.
– Gud var fördömande och dömande, sträng och gav dåligt samvete, eftersom våra synder orsakade hans lidande.
Annat har hon behållit, som att undvika tanklös konsumtion. Också lydnaden har hon kvar – men hon vänder på begreppet.
– Lydnaden är min plikt att vara sann, att lyda mitt samvete. Att leva enligt sin sanna natur – det är vår livsuppgift allihop, det vi har förpliktelse att göra. Att lyda Gud är att lära vilken anda som genomtränger Bibeln, inte att plocka ut enskilda bibelord.
Helene går så långt att hon tycker att Bibeln är en omväg för hennes direktkontakt med Gud.
Men hur vet hon då att hon inte far vilse?
– Så här ska man inte säga … men jag har inte upplevt det hos mig själv.

Hon förklarar: till varje bibeltext kan hon plocka fram minst ett par olika tolkningar. Att läsa eller lyssna till en predikan mer stör än hjälper, tycker hon.
– Bibeln är ganska söndertolkad för mig, och jag sörjer över att jag inte kan läsa den. Men när jag i stället sätter mig på balkongen i tystnad och lyssnar, då kommer jag fram till lösningar som visar sig vara bra. Jag tror det är så Gud fungerar: om vi lyssnar får vi svar. Risken att gå fel finns om man varken lyssnar eller läser, men i dag behöver jag det här för att gå vidare.
Så småningom växte det fram en övertygelse att hon måste försöka få Katolska kyrkan i Danmark att se och göra något åt missförhållandena vid Moder Benedictas kloster. Hon och tre andra nunnor skrev brev oberoende av varandra till flera höga instanser både i Danmark och i Vatikanen. Men ingen ville eller vågade göra något. Hennes bok är ett sista försök att få kyrkan att lyssna.

– Jag vill absolut inte ifrågasätta klosterväsendet som sådant. Men man behöver vara mycket mer uppmärksam på individens gudsrelation i klostret, det står över allt annat.
Hittills har Katolska kyrkan mött boken med massiv tystnad, men flera katoliker i både Danmark och Sverige har gett henne sitt fulla stöd.
Helenes liv efter klostret är en historia i sig. Hon mötte ex-katoliken Björn, tycke uppstod, de gifte sig och har nu två barn.

Cecilia Jaensson Wallander