Anders Wejryd och Lars Friedner har i debatten om kyrkobyggnaderna anklagat staten för att vara en fara för kulturarvet.
Inte med ett ord har de ägnat sig åt en kyrklig självrannsakan. Det hade varit klädsamt. Det största hotet mot kyrkans kulturarv kommer inte från staten utan från oss inom kyrkan.

Kyrkans kulturarv – liksom allt annat i kyrkan – finansieras framför allt av de kyrkotillhörigas avgift. Ser vi tillbaka så har en del folk lämnat kyrkan. Det är en ekonomisk förlust, som minskat förmågan att vårda kulturarvet. Har kyrkan gjort dem medvetna om att de därmed försvagar förmågan att bevara kultur­arvet? Folk är främst relaterade till Svenska kyrkan genom kyrkobyggnaderna och de kyrkliga handlingarna.

Vården av kyrkobyggnaderna är därför en nyckelfråga för kyrkans ställning bland folket. Det är inte en fråga om fastighetsrationalisering. Förlusten efter det gångna medlemstappet är en krusning på ytan i jämförelse med det som verkar ligga framför oss. Dopseden har kraftigt försvagats och nu avstår cirka 40 procent av familjerna att låta döpa sina barn. Konfirmationsseden har varit på tillbakagång under ännu längre tid.

Hur kommer medlemssituationen – och därmed betalningsförmågan – att se ut i framtiden, när stora delar av befolkning inte är döpta och konfirmerade? Fortsätter det så här kommer Svenska kyrkan att bli en minoritetskyrka – med åtföljande bristande ekonomisk kapacitet. Hur går det då för kulturarvet? Bryr man sig om kyrkans kulturarv, då sätter man in stora kreativa och ekonomiska resurser på att vända den nedåtgående dop- och konfirmationsseden. Varför säger Wejryd och Friedner intet om detta som är en av kyrkans ödesfrågor? Silar de inte mygg och sväljer kameler?

En annan fråga som Wejryd och Friedner borde ställa sig är: Kan förvaltningen av kulturarvet organiseras på ett bättre sätt? När man utvärderar kyrka–statavtalet 2000 bör man också problematisera kyrkoordningen, KO, som blev en följd av den. KO förbättras stegvis. Denna förnyelse borde också gälla kyrkorna. De ekonomiseras av pastorat eller andra samfälligheter. Grundproblemet är att många kyrkliga samfälligheter är fattiga och har många dyrbara kyrkor, medan andra samfälligheter är rika och har färre kyrkor att ansvara för.

Huvudproblemet för kyrkan är inte att vi har för lite pengar. Vi är enormt rika om vi jämför oss med andra kyrkor. Utmaningen är att resurserna är så ojämnt fördelade över landet. Kyrkan har inte ett penningproblem, vi har ett fördelningsproblem. Borde inte Wejryd och Friedner vidkännas det problemet och driva den debatten?

Bör man inte pröva att låta stiften överta ekonomiansvaret för de kyrkor som pastoraten/andra ägare inte anser sig ha råd med? Stiften bör ges en möjlighet – som nu inte finns i KO – att förvalta kyrkobyggnaderna efter pastoratens ansökan. Stiften med sitt större medlems- och ekonomiunderlag skulle ge en mer rättvis fördelning av kostnaderna för kulturarvet.

Den nu praktiserade metoden att bunta ihop församlingar och pastorat, det är ingen långsiktig lösning på kyrkans strukturproblem. Den har bara negativa pastorala följder. När den lokala församlingsmodellen inte fungerar tillräckligt, så får den regionala stiftsmodellen rycka in och förstärka. Fungerar inte den tillfredsställande, så får den nationella nivån komplettera. Detta sätt att se på saken diskuteras inte. Vi är fast i traditioner. Det duger inte. Här krävs nytänkande.

Visby stift har en samfällighet av alla kyrkor. Det är bra för dem. Men de andra stiften kan pröva sig fram och låta pastoraten själva ansöka om stiftsförvaltning, om de så önskar. Hoppas frågan tas upp i kyrkovalet och i det nya kyrkomötet! Låt oss ta itu med våra problem och inte förvänta oss att staten ska lösa dem!

Johan Unger
f d domprost