Valet gjordes vid den konferens som nyligen hölls i Leuven i Belgien.

ECPCC är en ekumenisk organisation som samlar sjukhuspräster, familjerådgivare, lärare och andra som arbetar med själavårdsfrågor. Det kyrkliga spektrat är brett, från katolska och ortodoxa kyrkor till lutherska och anglikanska. Det har även förekommit att judiska själavårdare har deltagit. 

Trettio års erfarenhet
Åsa Jonsson beskriver organisationens uppgift som att främja själavårdsarbete på olika sätt, bland annat genom förkovran och kontakter.

– När järnridån fanns behövde vi stödja och uppmuntra kyrkorna österut. Nu när den är borta finns de andra murar att arbeta mot, säger hon.

Åsa Jonsson har arbetat som sjukhuspräst i trettio år och är sedan ett år både pastor på Diakonistiftelsen Samariterhemmet i Uppsala och konsulent vid Svenska kyrkans centrum för andlig vård inom hälso- och sjukvården.

Lära beslutsfattare om själavård
Vad är ECPCC:s uppgift nu?

– Att envist fortsätta arbetet med att få sjukhusledning och beslutsfattare att inse att den andliga vården är viktig för människors välbefinnande, säger hon.

– Det är också viktigt hur vårt arbete beskrivs: att det inte i första hand är missionsarbete, utan att man med stor respekt lyssnar på människor och låter det vara grund för samtalet. 

Olika situation för själavårdare
Är det skillnad på hur själavården ser ut runtom i Europa?

– I Nordeuropa är det mycket likt Sverige, även om man i exempelvis Holland har kommit mycket längre än vi. I katolska länder har kyrkan fortfarande ett stadigt tag om själavården, men också där har sekulariseringen gått långt. I de ortodoxa länderna har de mindre samfunden fått stiga tillbaka när de ortodoxa kyrkorna stiger fram och återtar den makt de hade förr. Det är inte alltid så lätt att se sig bortmotad.

Själavård viktigare än ämbetsfrågan
Du blev ordförande bland och efterträdde en grekisk-ortodox präst. Hur går det att vara kvinna och präst bland katoliker och ortodoxa?

– Den förre ordföranden, fader Adamantios Avgoustidis, är inte någon alldeles vanlig ortodox präst och han var extra noggrann med att det nu skulle vara en kvinnlig ordförande, säger Åsa Jonsson. Visst tycks det och tänks det säkert en hel del, men ämbetsfrågan blir inte lika högt prioriterad som själavårdsfrågor — det är annat som är viktigare. Det finns också kvinnor som skulle vilja bli präster, men inte får för sitt samfund. För dem kan nog vi kvinnliga präster vara ett förhoppningens tecken.

Cecilia Jaensson Wallander
08-462 28 11
cecilia.jaenssonwallander@kyrkanstidning.se