Därför är det lätt att inledningsvis bli förvånad av Peder Thaléns nya bok Ateismens fall – Den moderna religionskritikens kris. Vad menar Thalén egentligen när han talar om ateismens kris, nedgång och till och med fall?

Den aggressiva ateismen vi ser i dag är naturligtvis en respons på en växande religiös fundamentalism, men Thalén menar med rätta att det är en respons med samma medel, och som därför aldrig lyckas lyfta sig ur en onyanserad svartvit världsbild. Fundamentalistisk teism och aggressiv ateism är bundna till var­andra, men en sådan ateism kommer aldrig åt en mer nyanserad och vardaglig religiositet. Sturmark med flera riskerar i stället att lyfta fram en tro på populärvetenskap som är lika metafysisk och troende som den mest spekulativa religion. Ateismen är därmed lika otidsenlig som den religion den är en reaktion på.

Thalén anknyter explicit till en wittgensteiniansk tradition som skyr metafysiska överbyggnader om bakomliggande verkligheter och i stället söker sig till vardagens användningar av begrepp och till vardagens erfarenheter. Han menar att ett uttalande som: ”I går rörde Gud vid min själ” inte måste vara mer gåtfullt än uttalanden som: ”Den här sommaren har jag haft den bästa semestern på flera år.” Men kan vi verkligen göra det så enkelt för oss? Har vi så lika referensramar? Semester är något alla i vårt samhälle kan relatera till, men kan alla relatera till en erfarenhet som att bli berörd av Gud? Är det inte så att det är just sådana gemensamma referensramar vi har tappat och att en sådan förlust är sekulariseringens ursprung? Kan vi på ett enkelt sätt återvinna dessa betydelser? Är det ens önskvärt att vi gör det?

Mer fruktbart blir det wittgen-steinianska angreppssättet när Thalén bemöter teodicéproblemet som ett argument mot Guds existens. Här poängterar Thalén att det klassiska dilemmat endast framträder om vi utgår ifrån ett universalistiskt antagande om Gud som ett väsen som står utanför världen och ”skulle kunna gripa in”. Men, menar han, Gud är inte en förtingligad närvaro utan finns hos oss när vi till exempel erfar en känsla av värme och stark gemenskap. Han kan därmed konstatera att Gud verkligen var frånvarande i Auschwitz, eftersom vi där effektivt ute-stängde honom. Mot en sådan gudsförståelse står den samtida ateismen lika handfallen som 50-talets ateism.

Ateismens fall är sammansatt av en rad artiklar som skrivits under en 15-årsperiod. Detta leder tyvärr till att boken ibland blir lite repetitiv och ostrukturerad. Temat hade vunnit på att behandlas mer systematiskt. Men som inlägg i den samtida debatten är den likafullt ett värdefullt bidrag.

Jonna Bornemark