Det röda i bilderna och den spruckna hettan i texterna fungerar väl tillsammans. Men en så avancerad typografisk produkt kunde arbetat mera med dikternas utseende. Typsnittet är ett av de vanligare, och raderna löper som de skall i konventionell poesi. Samtida lyrik visar att man kan vara mycket djärvare än så utan att framstå som dum eller apart.

Boken har en fot kvar i den gammeldags diktsamlingens form. Den har också ett ärende utanför text och bild, inte den konstnärliga självständigheten hos ett eget estetiskt universum. Ärendet är våld mot kvinnor. Vreden är alltomfattande. Försoningen är dyrköpt, sammanbiten.

I centrum står 24 kvinnonamn och 24 årtal – en lista över kvinnor som blivit utsatta för dödligt sexuellt våld. Några av dem känner vi från media – Catrine, Helen. Boken är en enda stor förtvivlan över deras öden. Här finns ett diktjag som kan vara ett försök till inlevelse i det som hänt dem. Men också en kvinna utanför deras krets som våldtagits men överlevt kan föra ordet.

Förövarna är onda skuggor, offren är goda skuggor. Kanske är det en nödvändig tudelning av den moraliska världen, men när den mänskliga mångtydigheten runnit ut ur gestalterna är de mest positioner att bygga ord kring. Mitt i den vedervärdiga konkretionen, lika sönderbruten som bokens språk, får jag ibland en känsla av sval abstraktion. Ett mer realistiskt skrivsätt hade – även om det blivit en helt annan bok – gett en mer färgrik, inte bara röd, bild av våldet. Men boken är ändå en mycket god
poetisk debut.

Magnus Ringgren