Den enda urvalsprincipen i Vänner med ord är att Braw själv ska ha mött författarna. Och det lite föreläsande skrivsättet balanseras denna gång av att han så uppenbart är berörd av dessa människor och deras ord.
Braw söker det som går utanför den enskilda boken, efter det sammanhållande draget. Försöken att hitta en grundpoäng där författarskapet utgör ett mönster, och där detta i sin tur faller in i de större mönster som vår samtid bildar, leder honom ofta rakt till kärnan, men ibland till förenklingar.

Det finns en grundläggande otidsenlighet hos Christian Braw. Det ger en förmåga att se det vi andra, fångna i nutiden, är blinda för. Men leder samtidigt till att han ibland helt enkelt inte kan förstå sig på samtiden. I Vänner med ord demonstreras framför allt styrkan i denna outsiderposition.

Mikael Löwegren