Det är något med själva språket som är fel. En slags distansering – lite som att spela allting i samma tonart. Berättarrösten är liksom densamma, vare sig det handlar om våldtäkt eller läxläsning.

Kanske är det så att författaren bara orkar förhålla sig till fakta på det här distanserade sättet. Men jag tror snarare att det funnits en spökskrivare någonstans i bakgrunden, eller så är det en slarvig översättning.

Imamens dotter handlar om en misshandlad muslimsk flicka som vågar bryta sig loss och rymma och så småningom, alltså skriva en bok. Någonstans på vägen blir hon kristen. Men detta känns faktiskt inte som bokens sensmoral eller poäng.

Amina Shah vill helt enkelt berätta sin historia. Om förtryck och övergrepp och förnedring. Om alla de som tigande stått och sett på. Om allt ont som kan florera bakom ett till synes oantastligt familjeliv och en respektabel religiös identitet. 

Hon är noga med att påpeka att alla muslimer inte har det som hon. Men alla familjer på hennes gata i Londons East End är märkta av sitt pakistanska ursprung och sin patriarkala struktur. Barnen slits mellan gammalt och nytt och hamnar obönhörligen i utanförskapets ingenmansland.

Men ingen har det som Amina, imamens dotter. Inte ens hennes syskon. För Amina blir utfryst av sin egen familj, slagen och våldtagen av sin far, inlåst i källaren. Kanske för att hon vågar protestera mot faderns övergrepp på modern. 

Att hon överlever verkar osannolikt, men en stöttande lärare, en kompis äldre syster, en väninna och lite tur gör att Amina till slut kan fly och bryta sig loss.

Böcker med personliga vittnesbörd om allmängiltiga prob-lem behövs –bara man kommer ihåg att varje historia är unik och Aminas livsöde extremt.
Annika Ahlefelt